2012

Så var det nytt år och dags att summera det gamla, alltså 2012. Jag har inte varit så flitig på bloggfronten det sista och jag tror faktiskt det är dags för mig att stänga den här bloggen på obestämd framtid. Men först ska jag summera ett år som kan ha varit det bästa och mest händelserika på länge! 

Jag börjar som sig bör i Januari. En bra träningsmånad där jag och Karin med kort varsel bestämde oss för att åka till Sevilla för att träna med vår finska vän Anne Rikala. I Sevilla fick vi med finsk hjälp, nya synvinklar på K2-tekniken. Små detaljer som gjorde stor skillnad. I efterhand har jag konstaterat att Sevillalägret kan ha varit helt avgörande för att vi kvalade till OS och att det gick så bra som det gjorde både i K1 och K2 under hela säsongen.

I Sevilla tränade vi bra och hade väldigt roligt!

I februari var det som så många gånger förr, återigen dags att åka till Florida. För mig var det elfte gången jag besökte The Pines Resort i Indian Harbor Beach. Den här gången var lite annorlunda. Vi var ett litet lag som åkte, som mest tror jag att vi var sju aktiva, jag och Karin var de enda tjejerna. Det finns både för- och nackdelar med att vara få men den här gången tror jag faktiskt att fördelarna övervägde. Vi hade en bra och gemytlig stämning i laget, det var skönt att kunna sköta sig själv nästan helt oberoende av "den stora massan" och tack vare kanotister från andra länder var det lätt att träna i större grupp då vi kände för det.

Oslagbara paddelvatten i Indian Harbour Beach är orsaken till att vi återvänder år efter år

I mars fyllde jag trettio. Jag och Anders åkte på en kortare resa till Mexico och fick ett välbehövligt avbrott i träningen. Tillbaka kom vi utvilade och sugna på fortsatt träning. Jag och Karin trappade upp träningen i K2 och fortsatte jobba med de nycklar som vi hittade i Sevilla. I K2 hade vi lite sämre sparring än i K1. Det var nog det enda orosmomentet, att vi verkligen inte hade någon aning om hur bra vi var i förhållande till andra. Vi kunde känna, ta tid och hålla koll på hastighet med hjälp av gps, och även om dessa siffror såg lovande ut var det svårt att veta hur snabba vi egentligen var. Men jag kände innerst inne att vi hade något på gång, att vi borde vara bättre än vi tidigare varit, men skulle det räcka? Känslan fanns där men den var svår att lita på.  Det blåste mycket i Florida under den här perioden, vi sa flera gånger, lite halvt på skämt, att "det här är bra, det kan blåsa på kvalet i Poznan också". Vi kunde inte ana hur rätt vi hade.

Lata dagar i Mexico

April var månaden då vi packade floridaväskan (-orna) och åkte hem till Sverige. Som vanligt var det lite ovant att paddla med mycket kläder och formen kändes de första dagarna ganska dålig. Men efter ett tag började det att kännas riktigt bra. Aprilträningen var annorlunda jämfört med tidigare år. Nu skulle vi ha en formtopp i maj och fick träna därefter. Mycket fart och mycket mjölksyra, men med en hårfin balans för att inte gå över gränsen. Jag och Karin träffades på Ryrsjön för att hålla igång K2:an. Vi körde lopp och fick lite ångest över hur jobbet det verkligen är att köra 500 meter men kände samtidigt en stark förväntan för vad som komma skulle.

Träning på Ryrsjön, kallt i jämförelse med Florida men bilplåten värmde

I maj var det dags. Först en mjukstart med tävlingspremiär på hemmaplan. Både jag och Karin fick kvitton på att formen var riktigt bra. Jag vann K1 500m och Karin vann K1 200m. Hoppet om ett bra resultat på OS-kvalet väcktes ännu mer. Men jag visste att vi skulle behöva säljas oss dyrt! Den 15e maj åkte vi till Poznan, redan på flygplatsen var vi riktigt nervösa. I köpenhamn sa jag till Karin att "tänk om vi bara skulle leda hela loppet och aldrig känna oss hotade". Vi skrattade bort det och sa att det lär nog inte hända. I Poznan möttes vi av en extrem medvind, precis som vi hade hoppats på och skojat lite om i Florida. I heatet på K2 500m blev det just så som vi sa i Köpenhamn, vi ledde hela loppet utan att känna oss hotade, vi hade dessutom bästa tid och tyckte ändå att vi hade mycket mer att ge. Skulle det vara så lätt?? Nej, det var inte möjligt. Finaldagen kom och vi var nervösa, inte förrän på eftermiddagen var det tävlingsdags och dagen gick i snigelfart. Det gjorde inte vågorna. Medvinden var kraftig och till och med jag, som är en sann medvindspaddlare, hoppades att det skulle lugna sig lite. Det gjorde det och när det äntligen var dags för start var visserligen vågorna höga men jämfört med förmiddagen var det ändå bättre. Starten gick, vi ledde från första paddeltaget och i mål gick vi mer än en K2-längd före tvåan. Vi vann och vi hade kvalat till OS!!!! Vilken känsla det var!

Yes yes yes! OS-klara!

I juni var vi helt OS-klara efter besked från SOK. Vi kunde slappna av lite och ladda batterierna igen. Träningsmässigt var det back to basic som gällde, formen skulle bort för att byggas upp igen inför OS. Vi körde EM i ett kokhett Zagreb och placerade oss 6a på 500m och 4a på 200m. Det hade varit roligt med en medalj men vi kände oss trots den försmädliga 4e platsen nöjda med vår insats

En skön dag!

I juli var det som vanligt dags för SM. Denna gång i min gamla hemstad Nyköping. Jag försvarade mitt guld på K1 200m och tog silver på övriga distanser. Efter SM åkte jag hem till Övik för att för sista gången innan OS få några lugna dagar. Öviksvistelsen blev kort men det räckte för att återigen få batterierna laddade och köra hårt på det två veckor långa träningslägret som jag och Karin hade i Jönköping. Där blev vi också överraskade av gamla kanotkompisar som kom för att fira vår OS-plats. Ett roligt inslag i en tuff träningsperiod och i ett Jönköping som inte bjöd på något härligt sommarväder. Juli avslutades med den grymmaste upplevelse jag varit med om. OS-invigningen inne på en fullsatt olympiastadio. Dagarna före och efter invigningen var också helt grymma och jag kommer aldrig att glömma dessa dagar i ett varmt, pulserande London!

Jag och Karin slåss som SM-guldet på K1 200m

OS-invigningen var helt grym!

Halva Augusti befann jag mig i en bubbla, en OS-bubbla där allt var roligare och häftigare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Lägret i Frankrike, tävlingsdagarna ute vid Dorney, vår kanotby i Eggham, stora OS-byn i London, fantastisk idrott inne på fulla arenor, avslutningen som var en konsert som hette duga, överraskningsfesten som Anders hade ordnat då jag kom hem och mycket, mycket mer! Jag som innan nästan var lite rädd att OS inte skulle kännas så stort som alla pratade om. Så fel jag hade!

Hoppas högt på precamp i Frankrike

Nöjda efter ett riktigt bra lopp som gav oss en 10e-plats

En fantastisk OS-avslutning var början på en rolig sista kväll i London

I september njöt jag av att vara lite ledig, av att träna det jag kände för och att hinna göra sådant som jag inte hunnit tidigare under sommaren. Jag körde Höstregattan i Jönköping och fick ett bra avslut på säsongen med vinster både på 500m och 200m. Kroppen kändes oväntat bra och den gick liksom av sig själv. Jag hejade på Anders som sprang Lidingöloppet på snabba 2.21 och blev själv lite sugen på att anta utmaningen.

Anders sprang inte bara Lidingöloppet, han cyklade även MTB i Varberg

I oktober gjorde jag mycket nytt. Jag började på nytt jobb på marknadsavdelningen på Göta Energi och jag tävlade i två nya "grenar". Först i multisport när jag tillsammans med Anna Roger körde finalen i svenska multisportcupen som avgjordes på hemmaplan i Kungälv. Jag och Anna hade ett bra teamwork hela vägen, tyvärr brast det lite i orienteringskunskaperna och vi blev i slutändan diskade. Men kul hade vi och det var inte sista gången vi ställde oss på startlinjen i en sådan tävling. Den andra tävlingen jag deltog i var Göteborgs halvmaraton. Det var andra gången i mitt liv som jag sprang en sådan sträcka på tävling. Första gången var för en himla massa år sedan då jag sprang Höga Kusten halvmaraton. Den gången kom jag tvåa och fick en lampa av Leif "Loket" Olsson. Den här gången kom jag inte tvåa men jag fick en bra tid då jag tog mig runt på 1timme och 39 minuter.

Såhär somrigt var det inte i oktober när jag och Anna tävlade i Multisport men vi var lika glada...åtminstone några timmar efter diskvalificeringen...

November och December har gått snabbare än snabbast! Jag var på hemmaplan hela hösten vilket var skönt. Innan jul åkte jag upp till ett vintervitt Övik där snön inte ville sluta vräka ner, skidpremiären blev en angenäm upplevelse med fina, kalla och mjuka spår. Efter jul gjorde jag återigen något nytt. Jag besökte Norge! Tro det eller ej så har jag aldrig varit där tidigare men nu kan jag pricka av det från listan. I Norge blev vi väl omhändertagna av fina vänner och spenderade nyår och dagarna runtomkring med skidåkning både utför och på längden. Ett bra avslut på ett väldigt bra år!

Skidåkning i ett vackert Norge var ett mycket bra avslut på året!

Med detta passar jag på att tacka för mig!